Klockan 0800 skulle vi inställa oss och i väntan på lite action valde Svante en bok att läsa. Valet blev en ungdomsbok om hästar...
En stund senare hämtades vi och ett Venflon skulle sättas. I det fall vi ville ha möjlighet att ge lugnande under undersökningen? Vi måste inte? Ja, tack sa vi och jag bad nästan om en infart jag med. Trots Emlade armveck var det en ledsen pojke som på andra försöket fick sin slang. Pappa och en sjuksköterska höll fast, en sjuksköterska grävde efter lämplig ven och jag blåste såpbubblor.
Strax efter 0900 kom doktorn och vi lämnade Barndagvården för att promenera bort mot röntgen. Alla utom Svante fick blytunga skyddskläder, men han kompenserades istället med lugnande Dormicum och fnissade sig in i dimman.
Nu upphörde kompensationen. Slangen matades ner och hulkandet började. Medicinen gjorde honom slapp och förhindrar att han minns något av undersökningen, men det gör ändå ont på Annan när liten hulkar, fäktas och besväras mer och mer ju längre tid det tar. Slangsatan ville inte hitta ut ur magsäcken och till slut tillkallades en annan läkare. Inte heller han lyckades direkt, men efter en stund gick det. Dock buggade utrustningen så hela proceduren fick göras om. Lyckligtvis fyllde de på med mera lugnande så Svante var lugnare andra gången, dessutom gick det snabbt att hitta rätt.
