2011-06-29

Tarmbiopsi

Det blev ingen gastroskopi, det blev istället en kapselendoskopi. Jag frågade varför; kanske fanns det inte så små gastroskop (men det vet jag att det finns)? Svaret blev att det är sommar och det görs endast i akutfall. Detta med anledning av att det krävs narkos vilket är mer resurskrävande. Heja svensk sjukvård... Men det får man väl se till att bortse ifrån, provet tas och det är det viktiga. Resultatet är lika pålitligt (även om det finns en minimal risk i att tarmen endast är delvis skadad och provet togs på friskt område (vid gastroskopi kan man kika omkring och ta provet från flera ställen).
Klockan 0800 skulle vi inställa oss och i väntan på lite action valde Svante en bok att läsa. Valet blev en ungdomsbok om hästar...


En stund senare hämtades vi och ett Venflon skulle sättas. I det fall vi ville ha möjlighet att ge lugnande under undersökningen? Vi måste inte? Ja, tack sa vi och jag bad nästan om en infart jag med. Trots Emlade armveck var det en ledsen pojke som på andra försöket fick sin slang. Pappa och en sjuksköterska höll fast, en sjuksköterska grävde efter lämplig ven och jag blåste såpbubblor.


Strax efter 0900 kom doktorn och vi lämnade Barndagvården för att promenera bort mot röntgen. Alla utom Svante fick blytunga skyddskläder, men han kompenserades istället med lugnande Dormicum och fnissade sig in i dimman.


Nu upphörde kompensationen. Slangen matades ner och hulkandet började. Medicinen gjorde honom slapp och förhindrar att han minns något av undersökningen, men det gör ändå ont på Annan när liten hulkar, fäktas och besväras mer och mer ju längre tid det tar. Slangsatan ville inte hitta ut ur magsäcken och till slut tillkallades en annan läkare. Inte heller han lyckades direkt, men efter en stund gick det. Dock buggade utrustningen så hela proceduren fick göras om. Lyckligtvis fyllde de på med mera lugnande så Svante var lugnare andra gången, dessutom gick det snabbt att hitta rätt.

En halvtimma (?) senare vandrade vi tillbaka till dagvården med spak Svante som snabbt började kvickna till och äntligen fick äta och dricka igen. Flera muggar vatten, wafers och frutti åts med god aptit. 1200 checkade vi ut och provsvar väntas inom 2 veckor. Visar det på gluten vet vi vad det är för fel på honom. Visar det inte gluten så kan vi avskriva det och då läggs ny plan upp. För nåt är det, det trodde läkaren, men vad får framtiden utvisa. Eventuellt blir han fortsatt utredd av specialiterna där nere.

4 kommentarer:

Karolin sa...

Hua!!! Minns det som igår fast det gått 12 år. Fy fy! Snyft och snyft. Hejja Svanten och Annan vad ni är duktiga, och Otton oxå. Skönt att det lyckades. Hoppas nu att ni får besked så fort som möjligt. Kram

ullisar sa...

När jag ser sånt här kan jag inte låta bli att känna mig sällsamt lycklig över att ha två friska barn. Tänk att sådant här för alldeles för många faktiskt känns som vardagsmat. När jag själv var på min - i sammanhanget obetydliga - cystoskopi häromdan försökte jag fokusera på det positiva i att faktiskt bo i ett land där såna här undersökningar är möjliga. Det är kanske inte mycket tröst nu, men... ja, ni är många föräldrar om modigt och starkt går igenom sånt här!

Bamsekramar till både dig och Kallelin, för att ni är såna goa nosar!!

Annan sa...

Ullisen; nu är du ödmjukt söt. Ni har haft er oro med Maali...

ullrika sa...

Nädå vännen. För oron har ju varit obefogad. Typ. Och det vi gjorde var ju inte i närheten av sånt här! (fast CT:n var lite läskig iofs..)

Men det är alltid mycket lättare i efterhand! Eller hur?

Nu väntar vi på provsvar och håller tummar stenhårt!!